socionomkurdistan

Trafiken i Kurdistan är ett stort problem. Under denna resa har vi hunnit bevittna flertalet bilolyckor och även varit med om att en släkting kört på ett barn. Jag har sett siffror på att ca 4000 människor omkom i regionen Kurdistan under de tre föregående åren. Många människor skadas och omkommer i trafikolyckor på grund av dåliga vägar, höga hastigheter och bristande trafikregler. Offer för trafiken.

Ett av de offren var en av mina. Min närmaste kusin, min närmaste vän. Sommaren 2008 åkte hon ner till Kurdistan för att besöka släkt och vänner. Hon kom aldrig mer hem igen. Hon blev ett offer för trafiken.
Endast 20 år gammal.




Förevigad, i både kropp och själ.



 

Väntar fortfarande på att du ska komma hem...


/Kotcher

Någonting som är grundläggande för arbetet på verksamheten Haval är att samtala – med barnen och ungdomarna. Vi har under dessa dagar genomfört ett antal hembesök, skolbesök och även varit med och träffat kontaktpersoner, Havals, när de umgås med barnet/ungdomen. När vi åker ut på dessa besök ser gärna personalen att en kvinnlig och manlig anställd följder med. Främst gäller detta vid hembesök då familjestrukturerna inte sällan är patriarkala och traditionella, många kvinnor och män vill inte/känner sig obekväma att samtala om känsliga saker med någon av det motsatta könet. Jag måste erkänna att jag är mycket positivt överraskad över hur personalen som vi följt har samtalat med rektorer, föräldrar, äldre släktingar etc. De är verkligen professionella! Det som däremot skiljer sig mycket från vår uppfattning är hur man samtalar med barn.

I Kurdistan är man barn. Sen blir man vuxen. Ungdomsåren verkar inte riktigt ha samma funktion som i Sverige och vissa barn vi möter på som är 11 år är familjens överhuvud när pappa inte finns tillgänglig. Vi gjorde ett hembesök hos en pojke på 12 år, hans problematik rör främst skolan men han har även uppvisat vissa svårigheter med sina relationer i hemmet. När vi kommer dit (plåtskjul i de fattigaste delarna av Duhok) möter han upp oss vid dörren, hälsar oss varmt välkomna och förklarar att hans farfar gått bort så bara han och småsyskonen är hemma. Barnet utstrålar en manlighet alldeles för tidigt för hans ringa ålder. Han rabblar alla formella hälsningsfraser, presenterar sina syskon och både jag och Pelin får en märklig känsla över att han är en vuxen man, fast i en liten pojkes kropp. Vad hände med att bara få vara barn?

Eftersom att många av dessa barn och ungdomar beter sig som vuxna, bemöts de på samma sätt också och vice versa. När personalen samtalar med barn anpassas inte frågeställningarna till att det är barn som är föremål för intervju, utan barnet behandlas i princip som en vuxen. Jag har viss erfarenhet av att samtala med yngre barn, jag har vikarierat på en förskola i ca tre år tidigare och föreslog till personalen att vi kanske kan göra på ett annorlunda sätt vid nästa samtal. När frågeställningarna inte är riktigt anpassade till barn, får man inte heller riktigt svar på frågorna. Vissa saker är mycket känsliga att samtala om, barnen skäms och vågar inte berätta. Som exempel träffade vi en pojke på 12 år som förlorat både mamma och pappa, svåra saker att samtala om. Jag föreslog att vi tar med någonting att samtala kring, en bok, ett spel, en låt, ja vad som helst som kan tänkas vara spännande för barnet, för att sedan påbörja intervjun när barnet känner sig bekväm och avslappnad. Personalen svarade att det vore mycket bra men att de inte har den tiden att disponera på varje besök. Jag och Pelin svarade snabbt att vi har den tiden och gör det gärna om vi får möjlighet.

Handledare för kontaktpersonerna, Salim, och vi är ute och gör hembesök i en fattig stadsdel.



Ja, vi hoppas kunna få möjlighet att samtala med barnen och ungdomarna på egen hand mer inom snar framtid. Både jag och Pelin känner att arbetet här på Haval är givande, utmanande och viktigt men vi blir också många gånger frustrerade, ledsna och fundersamma kring dessa barns möjligheter i detta samhälle.

/Kotcher

Sorry folket att vi inte uppdaterat oss på bloggen under dessa dagar men vi har inte haft den tiden eller möjligheten då vi har haft lite och göra på praktikplatsen (Haval) och vi har även varit på en insamlingshow för verksamheten Ronahi som arbetar med barn och ungdomar som har nedsatt syn.

Nu har vi äntligen påbörjat vår praktik på verksamheten "Heval" (vän på kurdiska). Idag har vi haft möte med vår handledare och lagt upp en studieplan för perioden. Vi kommer att genomföra hembesök hos barnen och ungdomarna, arbeta tillsammans med kontaktpersonerna (Hevals) och även handleda dem i samband med deras möten med deras handledare. Vi har en spännande period framför oss!

En sak som vi båda upplever som problematiskt är att vi inte är pålästa vad gäller irakisk lagstiftning kring barn och ungdomar. Som tur är arbetar en jurist på verksamheten och vi kommer att få en heldagsundervisning om det juridiska läget i Irak men även de lagrum som är specifika för regionen Kurdistan. Vi kommer självklart att uppdatera på bloggen när vi fått mer information och kunskap:)

Vi arbetar varje dag från 8.00- 13.00. Vi kommer även att volontär arbeta på hemmet för föräldralösa barn (som vi beskrivit tidigare) en dag i veckan. Arbetsdagarna här är korta och människors inställning till tid är mycket annorlunda från vår svenska uppfattning. Idag stod vi prick 8.00 utanför verksamheten, men ingen dök upp. Personalen kom runt 8.30 och de blev mycket chockade av att vi var " i tid". Klockan 12.30 tittar verksamhetschefen på klockan och säger " Jaha, då slutar vi om 10 min". Han bortser från de sista 20 min. Man får således ta möten, träffar och klockslag med en nypa salt, eller två.

Verksamheten bygger på ett program som heter "Heval". Detta program har praktiserats mycket i Jordanien och all material har nu översatts till kurdiska. Det hölls en presskonferens om detta där programmet Heval beskrevs mer ingående. Vi deltog naturligtvis.

Utöver vår praktiska verksamhet ser man mycket roliga, underhållande och konstiga saker i staden. Bland annat besökte vi en park där det fanns en skylt som beskrev vilka saker som var förbjudna. Bland annat står det att vapen inte får medtas. Eller solrosfrön.

En inte ovanlig syn är väggar nedklottrade med hakkorset. Vi ska fråga lite närmare vad det kan bero på.

På väg till jobbet. Vägarna är smala, mötande trafik och inga räcken som skyddar oss från de branta bergsväggarna och att falla ner i vattnet. Är man inte morgonpigg, så vaknar man till liv iaf! Läskigt och sjukt vackert.



/ Pelin & Kotcher

Det sista studiebesöket vi genomförde var på en verksamhet som heter Heval (vän på kurdiska). Denna verksamhet har barn och ungomar mellan 9-18 år som målgrupp som ligger i riskzonen för att hamna i kriminalitet, missbruk eller andra typer av normbrytande beteenden. Tanken med verksamheten är att varje barn/ungdom får en "Heval" som fungerar som en kontaktperson. Tillsammans går de på stan, läser läxor, umgås och samtalar. Det finns inga krav på vem som kan bli en "Heval" men verksamhetschefen förklarar att majoriteten av dessa är psykologstudenter och att de även får en kortare internt utbildning och handledning. På verksamheten finns även två sociala utredare (en jurist och en psykolog) vars uppgift är att ta kontakt med andra instanser när det krävs och även utreda barnets sociala situation. Under tiden vi satt och diskuterade kom en ungdomsanstalt på tal. De berättade att det finns en anstalt för barn och ungdomar mellan 11-18 år strax utanför Duhok. Vi blev genast mycket intresserade och ringde vår samordnare som fixade ett studiebesök där samma dag.

När vi kom till anstalten mötes vi genast upp av beväpnad polis. Vi fick identifera oss, fick besöksskyltar och blev sedan eskorterade till chefen. En av de som arbetade där visade vara en släkting till mig så vi slapp genomgå alla vanliga rutiner för besöket. Anstalten har hög säkerhet och all personal som arbetar där har en millitär rangordning. Samtidigt tänker man att den höga säkerheten är för att skydda oss från elvaåringar. Tolv, tretton, fjortonåringar. Barn.

Chefen var mycket entusiastisk över att träffa oss. Han vill gärna att vi väljer att praktisera på anstalten och är mycket tillmötesgående. Han berättar att anstalten för tre år sedan låg under polisens ansvar och att den idag ligger under ministeriet för socialt arbete. Tidigare var all personal klädda som poliser, idag är de civilklädda, chefen berättar att detta är ett steg mot mer behandlingsinriktat arbete istället för enbart förvar av barn och ungdomarna. De som är på anstalten har blivit dömda i domstol och sedan kommer de hit. Brotten är allt från mord, våldtäkt, misshandel och rån till snatteri och olovlig körning. Alla dessa sitter tillsammans på samma institution. Eftersom att vårat besök inte var planerat kunde vi inte få en rundtur men vi bokade in ett besök igen på onsdag där vi skulle få träffa all personal, se rutinerna och få träffa barnen och ungdomarna som finns på anstalten. Varför jag ibland skriver anstalt och ibland institution är för att jag inte fått klart för mig om det bedrivs någon behandling där, om vården motsvarar den vård som bereds enligt LVU i Sverige eller om barn och ungdomar behandlas som vuxna i lagens mening. Det återstår att förstå.

Vi kommer snart att välja vart vi vill praktisera och sedan sätter vi igång på allvar. Det har varit kul, spännande men samtidigt förvirrande att besöka alla dessa verksamheter, kommer blir ett tufft beslut. Nu har vi ett par dagars ledighet och ska passa på att vila (Pelin hostar, nyser och är riktigt förkyld) och kanske även lära känna staden Duhok ur ett helt annat perspektiv, nämligen shopping:) Nytta & Nöje.

/Kotcher

Denna förmiddag har vi spenderat på verksamheten som ansvarar för försörjningsstöd i Duhok. Verksamhetschefen var inte på plats men vi fick träffa hans ersättare som tog oss på en rundtur och berättade om deras arbete. Det finns 8 olika kategorier som har rätt till bistånd i Kurdistan. Bland annat handlar det om ensamstående föräldrar, barn som är föräldralösa och personer med kroniska sjukdomar. En kategori av människor som inte fanns med var låginkomsttagare, eller rakt ut sagt fattiga. Tidigare har det funnits regler om att dessa människor har rätt till bistånd med från och med förra månaden så är de inte längre berättigade. Vi frågade hur dessa människor får hjälp och han svarade att det finns en särskild avdelning som försöker hitta arbete till de som inte har arbete. Inte direkt svar på vår fråga, och det verkade inte finnas en tydlig strategi för hur man hanterar fattigdom. Han berättade vidare att de har en kvot på hur många familjer som har rätt till bistånd, den kvoten ligger på 9.302 familjer i Duhok. Siffran får inte överstigas och det finns många familjer som står i kö och väntar på att bidragstagarna, på grund av dödsfall eller på annat sätt, ska sluta få bistånd. Vidare berättar han att enligt en beräkning de gjorde för ett par år sedan så uppskattades antal familjer som lever i fattigdom i Duhok vara ca 30.000. Hur dessa får hjälp idag kunde han inte besvara.

Vicechefen är mycket nyfiken på vår utbildning och berättar att han mycket gärna vill veta vad vi skulle kunna hjälpa till med. Han var tidigare chef på barnhemmet som vi tidigare nämnt och säger att han bytte tjänst då han psykiskt inte klarade av arbetet. Han berättar att han vore mycket tacksam om Sverige kunde hjälpa de barnen på hemmet som har funktionsnedsättningar och som kräver specialistvård. Eftersom att det inte är vårt huvudämne kunde vi tyvärr inte erbjuda vidare hjälp med lovade att blogga om att behovet finns.

En sak som vi forstätter bli förundrade över är den enorma insikt dessa människor som arbetar har. Insikten gäller främst avsaknaden av resurser, kompetens och rutiner. De är mycket öppna, erkänner bristerna och är mycket tacksamma för all hjälp de kan få. Känns jobbigt att inte kunna hjälpa till på alla ställen och behöva välja ut en enskild verksamhet att praktisera på. Men vi hoppas och tror att vi etablerad en god kontakt med personalen på de flesta verksamheterna och att något typ av samarbete kan upprättas under tiden vi är i Duhok.

Imorgon är det sista studiebesöket, på den verksamhet som troligen kommer att bli den platsen vi kommer att bli stationerade på. Det är en förebyggande verksamhet för ungdomar med normbrytande beteende. Vi ser med spänning och glädje fram emot morgondagen.

/Pelin & Kotcher

Efter en dag med studiebesök igår fick vi tillfälle att slappna av, klä upp oss och delta i en middag/fest med anledning av att det var alla hjärtans dag. Vi var bjudna på en social tillställning av ett sällskap i Duhok med författare, jornalister och andra verksamma inom media. Vi åkte dit tillsammans med Kotchers faster, Viyan Mayi och hennes man:)

Det var en härlig kväll med livemusik av artister från Amed (kurdiska delen av Turkiet), fantastisk mat och massa dans:) Kul att se att alla hjärtans dag firas i Kurdistan och att det anordnas sådana fester. Det vart en underbar afton!


Hoppas ni hade en lika fantastisk alla hjärtans dag som vi hade!=)
/ Pelin & Kotcher

Gråt, skratt, glädje och sorg. Allt genom loppet av tre timmar. Vi besökte en verksamhet för föräldralösa barn i Duhok idag.

Vi möttes upp av verksamhetschefen för barnhemmen (uppdelade utefter kön).  Målgruppen är flickor och pojkar mellan 4-17 år som antingen är föräldralösa eller inte har någon vuxen som kan/vill ansvara för dem. I praktiken tar de även emot barn som är nyfödda och ibland har de unga vuxna upp till 20 år på hemmen också. Verksamhetschefen är i grunden ekonom och har inte fått någon vidareutbildning vad gäller vetenskap om barn. Han skryter stolt över att barnen har det materiellt mycket bra, att hans jobb är mycket viktigt och att han är en empatiskt människa.

Under tiden vi satt på chefens rum knackade det på dörren. En man klev in och frågade om verksamheten hade tagit emot några barn från staden Wan (stad i norra Kurdistan som nyligen drabbades av flera jordbävningar, många barn blev föräldralösa). Han frågade för att han ville ta emot några barn från Wan i sitt hem. Eller något annat barn.."så länge de inte är psykiskt eller fysiskt funktionsnedsatta". Chefen reagerade positivt och sa att han skulle ringa upp så fort ett nytt barn ska tas emot. Vi frågade om man inte gjorde någon kontroll av fosterhemmen, om det inte fanns någon uppföljning. Chefen svarade "Naturligvist, självfallet!". Han ville inte gå in på detaljer.
 
Vi fick oss en rundtur på hemmet för föräldralösa pojkar. Lokalerna var relativt bra utrustade, alla barn hade egen säng, garderob ooch skrivbord. De bor ca 8 barn i varje sovrum. Ett barn med brutna armar passerar oss i hallen. Han kanske är ca 4 år gammal, gurglar istället för att prata och närmar oss med nyfikenhet. Chefen berättar då att detta barn ha blivit grovt misshandlat av sin pappas nya fru. Hon bröt båda hans armar och han var nära på att förlora livet till följd av misshandeln. Framför barnet berättar han i detalj vad pojken utsatts för och att han "inte är efterbliven, bara galen på grund av traumat". Pojken tittar på oss med sorgsna ögon och fortsätter att promenera iväg.

Eftersom att de flesta barnen vid denna tid är i skolan, var det inte många barn på plats. Mycket personal satt dock och pratade och drack te. Vi möter på en liten pojke och frågar vad han heter. Ingen vet. Chefen vet inte, personalen som sitter med honom suckar, tittar på oss, och säger "Äsch, jag har väl glömt, något namn har han väl".

Situationen var ungefär densamma på flickhemmet. Däremot träffade vi på en socialarbetare och en snart färdigutbildad psykolog, det verkade finnas mer kompetens här än på pojkhemmet. Eftersom att de flesta flickorna var i skolan, fanns det inga barn på hemmet. Förutom en liten flicka på 4 år. Personalen berättade att skolan inte orkade med hennes utåtagerande beteende så hon fick stanna hemma istället.

Det kanske inte är svårt att förstå att vi kände oss hopplösa inför situationen. Vi frågade om de hade kontakt med barnpsykiatrin och fick till svar att de ibland dök upp. Då och då.

Imorgon eftermiddag skall vi besöka barnhemmet igen, då barnen är hemma. Vi uppdaterar mer om verksamheten. Oavsett om vi praktiserar där eller om det blir på annan plats har vi beslutat oss för att volontärarbeta där en eftermiddag i veckan. Att krama ett av barnen kanske kan vara en början. Eller komma ihåg barnets namn.

Vi har inga bilder att dela med oss idag. Det var strikt förbjudet att ta kort.

/Pelin & Kotcher

Idag har vi besökt en verksamhet som arbetar förebyggande mot barnarbete i Duhok. Det har varit en stressig morgon då vår dag började kl 8.30 med trafikstockning, att åka vilse i staden och att vi backa in i en annan bil (väldigt stora bilar och trånga gator). När vi väl var framme på verksamheten Zewa möttes vi upp av mycket trevlig och engagerad personal.

Vi togs på en rundtur och fick lära känna verksamheten lite bättre.
Zewa grundades år 2000 med anledning av att minska barnarbete i Duhok. Idag ligger verksamheten under statlig regi och kontrolleras av ministeriet för socialt arbete. Målgruppen är barn mellan 9-15 år som antingen arbetar eller ligger i riskzonen för att hamna i barnarbete.
Under sommarlovet erbjuds barnen lektioner i form av musik, bild, teater och tillgång till allrum där även andra aktiviteter anordnas. Under skolåret kan barnen komma till verksamheten efter skoltid för att umgås, leka och utöva sina intressen. Vi uppfattade Zewa som en fritidsgård med flera funktioner. Nedan kan ni se musikrummet, biblioteket, allrummet och lekplatsen.

Efter introduktionen satte vi oss ner med utredarna och pratade. Utredarna på Zewa är i grunden jurister men har genomgått intern utbildning vad gäller barns mentala och sociala hälsa (via organisationen Diakonia). Deras uppgift på centret är att registrera de barn som kommer till Zewa och i de fall där barn anses vara socialt utsatta, göra en utförlig utredning kring barnets situation. De gör bland annat hembesök där de samlar information kring familjen, föräldrarna, det ekonomiska och sociala läget för barnet i hemmet. Mallen de använder för utredningen täcker många olika livsområden och de berättar att barnet själv är den källa till kunskap de mest använder. En annan sak de gör är att de gör en nätverkskarta kring barnet, någonting som

vi i Sverige också tillämpar ofta.

Vi blev positivt överraskade vad gäller utredarnas kompetens, förhållningssätt och ambitioner. Vilka eldsjälar!

Efter pratstunden med utredarna träffade vi verksamhetschefen för Zewa. Hon berättade att Duhok är den staden i hela Irak där flest barn föds, förra året föddes 48. 000 barn i provinsen Duhok (!). Antal dödsfall samma år var ca 6.000, det ger en ganska tydlig uppfattning om hur snabbt befolkningen i Duhok ökar. Vid frågan om hur många liknande verksamheter hon menar borde finnas i Duhok för att möta upp behoven i staden svarade hon att unicef gjort en beräkning som visar att det borde finnas en liknande verksamhet på en radie av 1 kilometer i hela staden.

En av utredarna erbjöd sig att ta oss på en rundtur i stadens mest socialt utsatta områden. Vi åkte till en stadsdel, Baroshke, där väldigt många barn bor, där fattigdom är mycket vanligt och människor lever och bor under mycket enkla former. Barnarbete är inte ovanligt och utredaren  berättar att familjer på ibland elva barn inte sällan lever på en inkomst motsvarande 1.500 kr. Om familjen har en inkomst och ett hem (plåtskjul och lerhus räknas som bostad) har de inte rätt till statligt bistånd. Notera att matpriserna i Kurdistan inte skiljer sig avsevärt från svenska matkostnader. När vi frågade hur de överlever berättade utredarna att de får allmosor från samhället och att moskéerna ger pengar till dem (Folk här betalar en muslimsk skatt, zakat, som går till välgörenhet).  Ett problem som börjar bli allt vanligare är sniffning av olika substanser. Inte sällan rör det sig om barn som missbrukar, för att komma bort från sin verklighet, berättar utredaren. Här ser ni lite bilder från stadsdelen.

Idag har varit en mycket lärorik dag för oss, många tankar och känslor har väckts. Inte minst har vi fått kunskap och insikt om hur många barn som faktiskt bor i staden och vilka otroligt stora behov dessa barn har. Vi är även mycket positivt överraskade vad gäller personalens kompetens, vilket jobb de gör!

Imorgon väntar nya äventyr så därför säger vi godnatt och shewbash för att ladda batterierna för morgondagen.

/Pelin & Kotcher

Imorgon börjar äntligen vi med att utforska det sociala arbetet i Duhok. Vi kommer att gå på studiebesök på en verksamhet för föräldralösa barn (som ministreriet för socialt arbete ansvarar för). Spännande, nervöst och otroligt kul att äntligen sätta igång!

Fredagar i Kurdistan motsvarar söndagar i Sverige. Arbetsdagarna här är endast 6 timmar och man är bara ledig på fredagar. Så idag har vi alltså haft en klassisk söndag, tagit det lugnt, träffat vänner och släkt och bara varit. Börjar bli lite tröttsamt att inte vara sysselsatt men som sagt, imorgon börjar det riktiga äventyret!

En sak som redan nu blivit tydligt för oss är att kontrasterna i samhället är mycket stora. Det handlar om ekonomiska, sociala och politiska kontraster. Som exempel berättade en släkting att en normal inkomst för en offentligt anställd tjänsteman i Kurdistan ligger på ca 5000-6000 kr. Det kan tänkas att denna siffra är rimlig om matpriserna och boendekostnaderna skiljer sig drastiskt från Sverige, men det gör de inte. Ibland är kläder, mat och nödvändigheter till och med dyrare! Vi frågade en i släkten hur människor då klarar sig och fick till svar att det handlar om att känna rätt folk. Med detta menade hon, som många andra vi mött på, att goda relationer med makthavarna även leder till högre löner, bättre villkor och fler möjligheter. Då kan man snabbt räkna ut att det motsatta föreligger för de människor som av olika skäl inte känner folk i det politiska styret och inte har de möjligheterna och förutsättningarna att engagera sig politiskt. Svågerpolitik när det är som bäst (Ja, med andra ord sämst). Vi kommer att blogga mer om det politiska läget då det är nödvändigt för att förstå det sociala arbetet i regionen.

Över en vattenpipa hann vi även diskutera lite partipolitik. En mycket känslig fråga som inte sällan väcker starka reaktioner. Så vi fick välja våra ord med försiktighet. Det till trots urartade diskussionen som rörde det partiet som för nuvarande styr den kurdiska regionen och som har starkt fäste i Duhok (KDP). Som sagt, kritik mot det rådande styret skall läggas fram med mycket stor försiktighet, något vi fick lära oss med besked. Men det slutade väl och vattenpipan överlevde diskussionen.


 

Godnatt och Shewbash från Kurdistan

Pelin & Kotcher