socionomkurdistan

Någonting som är grundläggande för arbetet på verksamheten Haval är att samtala – med barnen och ungdomarna. Vi har under dessa dagar genomfört ett antal hembesök, skolbesök och även varit med och träffat kontaktpersoner, Havals, när de umgås med barnet/ungdomen. När vi åker ut på dessa besök ser gärna personalen att en kvinnlig och manlig anställd följder med. Främst gäller detta vid hembesök då familjestrukturerna inte sällan är patriarkala och traditionella, många kvinnor och män vill inte/känner sig obekväma att samtala om känsliga saker med någon av det motsatta könet. Jag måste erkänna att jag är mycket positivt överraskad över hur personalen som vi följt har samtalat med rektorer, föräldrar, äldre släktingar etc. De är verkligen professionella! Det som däremot skiljer sig mycket från vår uppfattning är hur man samtalar med barn.

I Kurdistan är man barn. Sen blir man vuxen. Ungdomsåren verkar inte riktigt ha samma funktion som i Sverige och vissa barn vi möter på som är 11 år är familjens överhuvud när pappa inte finns tillgänglig. Vi gjorde ett hembesök hos en pojke på 12 år, hans problematik rör främst skolan men han har även uppvisat vissa svårigheter med sina relationer i hemmet. När vi kommer dit (plåtskjul i de fattigaste delarna av Duhok) möter han upp oss vid dörren, hälsar oss varmt välkomna och förklarar att hans farfar gått bort så bara han och småsyskonen är hemma. Barnet utstrålar en manlighet alldeles för tidigt för hans ringa ålder. Han rabblar alla formella hälsningsfraser, presenterar sina syskon och både jag och Pelin får en märklig känsla över att han är en vuxen man, fast i en liten pojkes kropp. Vad hände med att bara få vara barn?

Eftersom att många av dessa barn och ungdomar beter sig som vuxna, bemöts de på samma sätt också och vice versa. När personalen samtalar med barn anpassas inte frågeställningarna till att det är barn som är föremål för intervju, utan barnet behandlas i princip som en vuxen. Jag har viss erfarenhet av att samtala med yngre barn, jag har vikarierat på en förskola i ca tre år tidigare och föreslog till personalen att vi kanske kan göra på ett annorlunda sätt vid nästa samtal. När frågeställningarna inte är riktigt anpassade till barn, får man inte heller riktigt svar på frågorna. Vissa saker är mycket känsliga att samtala om, barnen skäms och vågar inte berätta. Som exempel träffade vi en pojke på 12 år som förlorat både mamma och pappa, svåra saker att samtala om. Jag föreslog att vi tar med någonting att samtala kring, en bok, ett spel, en låt, ja vad som helst som kan tänkas vara spännande för barnet, för att sedan påbörja intervjun när barnet känner sig bekväm och avslappnad. Personalen svarade att det vore mycket bra men att de inte har den tiden att disponera på varje besök. Jag och Pelin svarade snabbt att vi har den tiden och gör det gärna om vi får möjlighet.

Handledare för kontaktpersonerna, Salim, och vi är ute och gör hembesök i en fattig stadsdel.



Ja, vi hoppas kunna få möjlighet att samtala med barnen och ungdomarna på egen hand mer inom snar framtid. Både jag och Pelin känner att arbetet här på Haval är givande, utmanande och viktigt men vi blir också många gånger frustrerade, ledsna och fundersamma kring dessa barns möjligheter i detta samhälle.

/Kotcher