socionomkurdistan

Gråt, skratt, glädje och sorg. Allt genom loppet av tre timmar. Vi besökte en verksamhet för föräldralösa barn i Duhok idag.

Vi möttes upp av verksamhetschefen för barnhemmen (uppdelade utefter kön).  Målgruppen är flickor och pojkar mellan 4-17 år som antingen är föräldralösa eller inte har någon vuxen som kan/vill ansvara för dem. I praktiken tar de även emot barn som är nyfödda och ibland har de unga vuxna upp till 20 år på hemmen också. Verksamhetschefen är i grunden ekonom och har inte fått någon vidareutbildning vad gäller vetenskap om barn. Han skryter stolt över att barnen har det materiellt mycket bra, att hans jobb är mycket viktigt och att han är en empatiskt människa.

Under tiden vi satt på chefens rum knackade det på dörren. En man klev in och frågade om verksamheten hade tagit emot några barn från staden Wan (stad i norra Kurdistan som nyligen drabbades av flera jordbävningar, många barn blev föräldralösa). Han frågade för att han ville ta emot några barn från Wan i sitt hem. Eller något annat barn.."så länge de inte är psykiskt eller fysiskt funktionsnedsatta". Chefen reagerade positivt och sa att han skulle ringa upp så fort ett nytt barn ska tas emot. Vi frågade om man inte gjorde någon kontroll av fosterhemmen, om det inte fanns någon uppföljning. Chefen svarade "Naturligvist, självfallet!". Han ville inte gå in på detaljer.
 
Vi fick oss en rundtur på hemmet för föräldralösa pojkar. Lokalerna var relativt bra utrustade, alla barn hade egen säng, garderob ooch skrivbord. De bor ca 8 barn i varje sovrum. Ett barn med brutna armar passerar oss i hallen. Han kanske är ca 4 år gammal, gurglar istället för att prata och närmar oss med nyfikenhet. Chefen berättar då att detta barn ha blivit grovt misshandlat av sin pappas nya fru. Hon bröt båda hans armar och han var nära på att förlora livet till följd av misshandeln. Framför barnet berättar han i detalj vad pojken utsatts för och att han "inte är efterbliven, bara galen på grund av traumat". Pojken tittar på oss med sorgsna ögon och fortsätter att promenera iväg.

Eftersom att de flesta barnen vid denna tid är i skolan, var det inte många barn på plats. Mycket personal satt dock och pratade och drack te. Vi möter på en liten pojke och frågar vad han heter. Ingen vet. Chefen vet inte, personalen som sitter med honom suckar, tittar på oss, och säger "Äsch, jag har väl glömt, något namn har han väl".

Situationen var ungefär densamma på flickhemmet. Däremot träffade vi på en socialarbetare och en snart färdigutbildad psykolog, det verkade finnas mer kompetens här än på pojkhemmet. Eftersom att de flesta flickorna var i skolan, fanns det inga barn på hemmet. Förutom en liten flicka på 4 år. Personalen berättade att skolan inte orkade med hennes utåtagerande beteende så hon fick stanna hemma istället.

Det kanske inte är svårt att förstå att vi kände oss hopplösa inför situationen. Vi frågade om de hade kontakt med barnpsykiatrin och fick till svar att de ibland dök upp. Då och då.

Imorgon eftermiddag skall vi besöka barnhemmet igen, då barnen är hemma. Vi uppdaterar mer om verksamheten. Oavsett om vi praktiserar där eller om det blir på annan plats har vi beslutat oss för att volontärarbeta där en eftermiddag i veckan. Att krama ett av barnen kanske kan vara en början. Eller komma ihåg barnets namn.

Vi har inga bilder att dela med oss idag. Det var strikt förbjudet att ta kort.

/Pelin & Kotcher